Ska det vara så svårt?
I dagens samhälle ÄR det jobbigt att vara en flicka/tjej/kvinna, när jag skriver det handlar det INTE om att det inte är jobbigt att vara pojke/kille/man. Men jag har valt att fokusera på just kvinnan eftersom jag om och om läser om våldtäktsförsök, eller försök som lyckats på just kvinnor. Och jag känner att det är nog, är det så svårt att få ett samtycke? Är det så jobbigt att få ett nej att man måste tvinga sig på? Varför ser vårt samhälle ut så här, vad har vi gjort för fel?
Jag har inte tänkte sitta och dela med mig av mina upplevelser varesig jag har dem eller inte, det hjälper inte dagens samhällsproblem. Det spelar ingen roll om jag har det, det som spelar roll är att det med 99% chans skulle kunna hända mig när som helst, vars som helst själv eller med andra. Att vi har blivit upplärda i tidig ålder att det kan hända, att de kommer hända och då måste man skydda sig.
Igår hände något som jag upplevde som otroligt jobbigt, en okänd man "följde" mig. Vars jag än vände mig så fanns han där bara några meter bakom mig. Varje gång jag såg han delade jag inte med mig av det till den jag var med då jag skulle verka som tokig, liksom varför skulle någon följa mig? Jag är bara jag. Vid middagstid ser jag denna man igen och denna gång går jag själv, av renrädsla skyndar jag mig hem. Jag struntar i att gå på Ica för att handla saker som jag tänkt och behövde. Jag nästintill springer hem. Väl hemma tänder jag inte några lampor för att försäkra mig om att han inte ska veta vilken lägenhet jag är i, samt att låsa dörren för att sedan sätta mig ner i hallen med hjärtat dunkandes uppe i halsen och brista ut i gråt av lättnad. Inget hände, jag klarade mig undan. - saken här är, detta kan bara vara en tillfällighet att denna man var i min närhet utan att det var menat något ont mot mig, men med detta samhällsproblem är jag rädd. Jag kan inte gå dit jag vill utan att tänka att bakom varje hörn kan det finns någon som vill mig illa, och nu menar jag inte just en man utan vem som helst som har ett motiv för det. Men min fråga är, Är det meningen att jag ska vara rädd i den staden som jag kallar hem?
Jag vet att det inte kommer bli någon skillnad på samhället, inte idag, inte om en månad eller inte inom de närmaste åren. Jag vet bara vad jag har lärt mig, om och när det händer är det inte okej och jag kommer försvara mig med allt jag har. Inget ska förloras i den stunden varken jag eller min kropp. Kvinnan är stark, stark som orkar leva i detta samhälle. Och jag applåderar kvinnan och hennes styrka och ber om ursäkt att du, som jag, ska vara rädd i ditt eget hem. Det är inte okej.